Jag läste precis detta inlägg hos Lady Dahmer: “Varför är det så många kvinnor som inte tycker att de duger?”

Det handlar om Apans facebookgrupp: Apan trimmar och slimmar.

Inlägget handlar i stort om denna facebookgrupp som Apan (Anna) skapade för att dels inte ha en massa viktprat på sin blogg och dels för att bli peppad, peppa andra och låta människor följa hennes viktresa.

LD problematiserar detta lite även om hon stödjer sin vän i hennes önskan att gå ned i vikt.

“Men jag kan inte hjälpa ändå att jag tycker det är lite sorgligt att hittills 575 personer har like’at. Är det 575 kvinnor som inte trivs i sina kroppar? 575 kvinnor som kanske också tycker att de behöver banta, bli smalare, förändras? 575 kvinnor som peppas? Jag säger inte att det nödvändigtvis är så med just Annas sida men jag har lagt märke till att den typen av forum ofta drar till sig en stor publik. (av kvinnor generellt)”

Citat från LD:s blogg

Jag har själv gillat fb-sidan eftersom jag är en sucker för just den typen av “förvandling”. Men jag förstår samtidigt frågeställningen. För varför är jag det egentligen och varför vill jag själv förändra mej så himla gärna?

För när jag tänker på det har jag alltid sett mej själv som stor, även när jag uppenbarligen inte varit det. Varför tror jag då att lyckan ska komma helt plötsligt om jag går ned några kilo i vikt.

Jag vet inte, det finns knappt något annat som vi matas med så mycket och jag tror vi mår dåligare av det än vad vi tror. Nu har dessutom den tidigare smalhetsen, även om den så klart finns kvar, bytt skepnad till rumsrenare: HÄLSA. Och ordet hälsa står mej upp i halsen just nu. Det är så otroligt viktigt att vara HÄLSOSAM. Om lite kraftigare människor uttrycker att de trivs med sin kropp så måste någon genast plocka fram hälsokortet.

Och jag vet inte, det är kanske inte hälsosamt att vara överviktig men det kan VERKLIGEN inte vara hälsosamt att känna stress och press hela tiden heller. Stress och press att uppnå den där hälsan medan någon flåsar hjärt/kärlsjukdom i örat på en.

Jag märker själv att jag blir rädd. RÄDD på riktigt över att inte vara tillräckligt hälsosam och då har jag en relativt liten övervikt. Men hälsohetsen gör att jag knappt kan äta en ostbåge utan att känna hur den kloggar igen mina kärl. Och det är ju sjukt.

Egentligen handlar inte det här inlägget om Annas fb-grupp så mycket. Det kanske mer väckte något i mej. En trötthet över hetsen. Trötthet över att en människa nästan aldrig får så mycket beröm som när hen lyckats gå ned i vikt. Som om det var kvittot på ett lyckligt liv.

Jag vet att jag kanske inte kommer med något revolutionerande här. Att jag slår in lite öppna dörrar. För detta har diskuterats många gånger och kommer diskuteras många gånger till.

Advertisements