Ibland undrar jag om det är meningen att en alltid ska ha ett gnagande orosmoment i vardagen?

Det känns som om varje gång jag slappnar av och tycker livet är rätt härligt, dyker nåt upp. ( Blir lite bitter här).

Och ALLTID blir de där, egentligen ganska små orosmonenten gigantiska när en har släckt lampan på kvällen och ska sova. Dessutom vägrar de konsekvent lämna hjärnan. Gärna vill de ligga och gnaga och pyra tills en somnar av pur  utmattning (flera timmar senare)

Nu är jag i och för sej en ganska lättoroad människa vilket kanske gör oron så där tätt förekommande? Vet inte? Fruktansvärt tärande i längden i alla fall.

(Och nej, känn ingen oro! Det är inget allvarligt egentligen.)

Advertisements