Igår satt jag ute till klockan 21 och frös inte ens. Idag vaknade jag till en jämngrå himmel som gav mej lite ångest (eller ganska mycket om vi nu ska tala om det).

För så här är det: Jag är en s.k känslomänniska, jag har inte så mycket skyddande pansar. Mitt humör går upp och ned och påverkas av alla möjliga olika saker som till exempel vädret eller att jag känner mej stressad över något. Just nu är det både grått ute OCH jag är stressad över en grej. Detta resulterar omedelbart i den äckliga, kletiga, gråa känslan vi kallar ångest. Som jag hatar den!

Fast jag har också lärt mej hur jag ska hantera känslan så att den inte förlamar mej. När ångesten dyker upp försöker jag att istället för att fly från den, omfamna den. Riktigt grotta ned mej och gosa med den. Känna: Jaha, ångest och acceptera. Det här är skitsvårt och obehagligt i början men det funkar för mej. Det “kastrerar” liksom ångesten.

Fast det är ju inte bara negativt att vara känslomänniska. Lyckan blir så mycket starkare också. Jag är bra på att glädjas över och se det fina i små saker, känna lyckorus i hela kroppen. När jag mår bra så mår jag BRA!:-)

Advertisements