Jag mår lite så där just nu. Är konstant illamående sedan några dagar och NEJ, jag är inte gravid! (Det är tydligen lag på att man måste säja det om en är i min ålder och illamående). Illamåendet beror på att jag sakta men säkert trappar ned min antidepressiva medicin.

Jag är egentligen en rätt privat person, lämnar bara ut mej helt till några få utvalda men detta med psykisk ohälsa och medicinering är så otroligt viktigt att jag väljer att vara totalt oprivat för jag har förstått att människor fortfarande skäms för att de inte mår psykiskt bra. Det är som att det skulle vara något tecken på dålig karaktär eller otillräcklig vilja att må bra, att man inte “tar sej i kragen”?

Jag har alltid varit öppen med att jag äter antidepressiv medicin men också mött en hel del oväntade reaktioner. När det kommer upp i samtal reagerar vissa med förvåning, liksom stirrar lite extra på mej för att se om jag inte är spritt, språngande ändå? Det finner jag otroligt konstigt eftersom det är så himla vanligt med psykisk ohälsa. Alla har någon anhörig som inte mår bra. Det visar också på hur mycket hyssj, hyssj det fortfarande är kring att inte må bra i själen.

Hur ser min historia ut? Jag har alltid varit extra känslig, trots trygg barndom med fina föräldrar. Det finns liksom inget som FÖRKLARAR varför jag är sån här. Jag bara är det. Jag brukar säja att det är som alla intryck går rätt in i mej, som om jag inte har något som helst “skyddshölje”.

För ungefär 10 år sedan blev det helt ohållbart att gå omkring utan rustning. Min oro och mitt katastroftänkande tog knäcken på mej. Jag orkade inget och kände mej så värdelös. Jag sökte hjälp efter mycket övertalning och hjälp från mina föräldrar och fick medicinering i form av zoloft som senare blev sertralin. Medicinen funkade bra för mej. Jag var fortfarande känslig men tog inte in allt i mitt innersta, oroade mej inte lika mycket. Levde på rätt normalt.

För ungefär fem år sedan, då jag förlorade någon efter en lång och turbulent sjukdomsperiod, höjdes dosen eftersom jag mådde så pass dåligt. Så här i backspegeln kan jag tycka att det kanske inte var rätt väg att gå. Jag kanske borde pratat med någon istället? Men jag tyckte ju att jag pratade med mina nära..Fast de gick ju igenom samma sak..

Sen den där höjningen märkte jag av fler och fler konstiga diffusa symptom. En hand domnade av, en fot, ögonen kändes ansträngda, jag fick mer yrsel än jag brukar ha på grund av mitt låga blodtryck, svettades på natten. Mina tänder som redan varit dåliga trots minutiös skötsel blev helt katastrofala och formligen ramlade i bitar. Dessutom gick jag upp mer än 10 kg i vikt. Det här låter ju sammantaget som att jag borde känt mej dödssjuk men det gjorde jag inte. Allt var så diffust, kom och gick. Fast det var i och för sej i den här perioden jag utvecklade hypokondri…eh

Jag levde på så men en dag uppmärksammade ett apotektsbiträde mej på, när jag hämtade ut min medicin, att jag borde använda någon form av fuktande mungel eller spray när jag åt dessa tabletter eftersom de inte alls var bra för tänderna. JAG HADE ALDRIG HÖRT DET FÖRUT! Ingen läkare hade någonsin informerat mej om det fast nämnda apoteksbiträde sa att de var jättenoga med att informera om detta inom vården.  Jo men visst.. Jag började då  också tänka på mina andra symptom och läste bipackssedlar, sökte på nätet och insåg att det mesta var rakt av relaterat till min medicin.

Och denna viktuppgång är ett kapitel för sej. Jag trodde att jag var karaktärslös och kass men samtidigt undrade jag lite över hur jag plötsligt bara kunde gå upp, tjopp! så där utan att ha ändrat mina vanor? Tänkte att det var för att jag blivit lite äldre kanske?

Nu har jag börjat en lååååångsam nedtrappning. Det för att jag vill veta om jag kan hantera mina problem på ett bättre sätt. Jag tror jag kan det. Jag har så mycket mer kunskap idag än vad jag hade förut. Känner mej själv bättre och känner mej stabilare psykiskt på ett annat sätt. Dessutom känns det inte riktigt bra att äta sån här medicin under så lång tid utan att riktigt veta hur det påverkar hjärnan på sikt. Jag vill så klart också ha kvar mina tänder och få tillbaka min “vanliga” kropp.

Det visar sej att det tydligen inte är helt smärtfritt att plocka bort såna här tabletter och en måste göra det sakta. Jag räknar med att jag får dras med illamåendet ett tag men det får vara så. I övrigt mår jag bra och känner mej inte mer deppig eller ledsen. Kanske lite, lite irriterad. Kroppsligt känns det bättre. Några kilon rasade av så fort jag minskade dosen och det var ju kul så klart. Eller kanske…hm.. mer skönt. Att veta att det inte var JAG som åt för mycket o.s.v.

Så vad vill jag säja med den här texten egentligen? Jag tror att jag skriver den för att jag vill att vi ska PRATA om psykisk ohälsa. Att jag skriver detta ska liksom inte vara mer “konstigt” än att någon skriver om sin diabetes. Jag tycker också att det ska pratas mer om antidepressiva medel. För de kan vara livräddare. Och de kan vara fel. Det är också så individuellt hur de funkar på var och en.  Jag tror att de skrivs ut en aningen lättvindigt och borde kombineras med annan hjälp också och inte minst – uppföljning.

Advertisements