Jag började springa för några månader sen, främst för att jag ville orka och vara stark. Jag ville inte bli flåsig när jag gick upp för de två branta trapporna till vår lägenhet, jag ville inte tro att jag skulle dö när jag fick lov att springa till bussen. Jag ville inte vara trött, jag ville vara pigg!

Men. Såklart. Jag ska inte sticka under stolen med att jag också drömde lite om att få en mer tränad, smalare kropp. Vad jag inte hade räknat med var att jag skulle få något som var så mycket bättre: En väldigt mycket snällare syn på min kropp.  Det tog just inte längre än till tredje löprundan innan jag kände att min kropp var rätt grym. Det berodde ju inte på att den på något sätt hade förändrats då utan på att jag kände att det samarbetade.

På något vis trodde jag innerst inne att jag kanske inte skulle kunna. Att jag var en sån som aldrig skulle få någon förbättrad kondition. Att det aldrig skulle gå att springa längre än 800 meter för mej utan akut andnöd. Men det är klart det gjorde det! Och när man känner så, att det går lite till, att kroppen samarbetar och vill springa, då blir man kär i den. Jag blev i alla fall kär i min. Den är inte längre något som bara ska vara snyggt och gå ned i smaljeans. Den är något som kan och orkar.

Så klart börjar kroppen förändras lite också efter ihärdigt springande. Som igår när jag förbryllat tittade ned på min vad och upptäckte liksom en kant där det förut inte hade funnits något annat än mjukt, sälformad vad. En vadmuskel! Vilken grej! Som min kropp har byggt upp eftersom den känner att den behöver det för att kunna ta mej framåt snabbare. Liksom..Tack kroppen!!