Nu blev det så…

image

Att jag bloggar mer där än här. Kanske är det bara nyhetens behag, kanske kommer jag att blogga mer här senare, kanske inte. Hur som: Titta gärna in här!

Advertisements

Vila

Jag har ju verkligen fallit handlöst för löpningen. Jag älskar det så himla mycket!
Men det har ju sina baksidor: Skador.
Jag har verkligen försökt att ta det så himla lugnt, trappa upp sakta, inte springa för fort. Jag är ju faktiskt fortfarande bara uppe i 4 km fast jag känner att jag “flåsmässigt” klarar att springa längre.
Det som hindrar mej är smärta i vänster smalben. Vad som verkar vara benhinneinflamation enligt internet.

Jag hade ont i höger smalben när jag började springa men sprang mej liksom “igenom det” men den här smärtan i vänster ger inte med sej. Det känns ok när jag springer men efteråt kan det nästan bli så att jag haltar.
Jag kan ju inte ha det så, så nu har jag bestämt mej för att ge det en veckas vila (eller tills det känns ok igen). Det är bäst så. För tänk om, tänk om det skulle vara någon form av stressfraktur och benet liksom bara snäpper av som en kvist och jag får springa hem på en blodig benstump (eh..dramatiska hypokondrikern dyker upp här)? Nu tror jag inte det men det är rätt dumt att utmana ödet.

Men jäklar vad jag blir osams med min kropp när det blir så här! För jag vill, vill, vill! Och så blir jag arg på mej själv för att jag liksom inte pallar 4 ynka km utan att gå sönder. Väldigt dumt att tänka så. Kroppen pallar ju liksom det den pallar. Inget att göra åt och tids nog klarar den mer.

Men vid såna här tillfällen blir det så himla svårt att inte hålla på att jämföra sej. Sneglar på andra som också just börjat springa och bränner iväg 5 km på en gång på lätta ben. Eller nä, så kanske det inte är. Men ni fattar.

Sen är det ju så att jag alltid, alltid springer på asfalt. Inte helt bra, jag vet men det finns inga små grusvägar i närheten och om sanningen ska fram så tycker jag att det är lite småläskigt att ge mej ut i skogen själv, i elljusspåret.

Men nu: Vila! (tråååååkigt men förnuftigt och vuxet)

Träningsblogg?

Jag och min lilla kropp och själ genomgår någon slags grundläggande förändring nu. Det tränas och springs, det äts bra och mås bra. Det får mej att fundera lite.. En kanske skulle starta upp någon slags träningsblogg, en blogg där jag kan skriva fritt om mål, löpning, mat och sånt. För just nu, jag vet inte.. Det känns lite som jag lusar ned den här DIY-bloggen med himla mycket spring. Det känns lite som om jag vill ursäkta mej när jag skriver om sånt. Typ, detta var inte vad ni signade upp på.

Jag har egentligen tre alternativ:
1. Ha två bloggar. Denna och så en om träning
2. Skriva om ungefär allt jag känner för på den här bloggen men då blir den lite splittrad (Vilket den redan är..eh)
3. Starta upp en träningsblogg och se om det känns kul och sen välja en av bloggarna eftersom jag i ärlighetens namn inte tror att jag orkar driva två.

Alltså, jag är ju rätt sugen på att starta en ny blogg där jag kan grotta ned mej i siffror och löparskor och sånt. Men samtidigt är jag en rätt ombytlig person som tycker många saker är superskoj en kort tid. Fast sen tänker jag på att det finns få träningsbloggar som är precis så där i början som jag är nu så det kanske skulle vara kul?

Tankar på det någon?

Skönseg

När man tar ett par glas vin på lördagskvällen och tänker: “Guuu, vad mysigt jag har det. Ska nog unna mej ett till”
När man gör så så resulterar det i viss Söndagsseghet. Fast rätt skön seghet ska tilläggas. Jag ligger i soffan, gör inget förutom att slösurfa.
Bra Söndag ändå.

Hormonkänslig eller nåt.

Alltså, ett par, tre dagar i varje månad är jag så totalt OINSPIRERAD. Jobba = blö, blogga = blö, ja i princip allt är så. Nu har det ändå blivit mycket bättre sen konditionen blev bättre men ändå: jobbigt.

Det roliga är att jag aldrig fattar vad som är på gång. Varje gång blir jag förvånad och orolig över att jag mår som en påse nötter. Tror jag håller på att gå in i en deppression.

Mm, ja. Livet alltså.

En dålig grej med träning

Nu har jag ju varit så jäkla odelat positiv till löpning sedan jag började i Juni att jag tänkte väga upp med lite gnäll. För så här: Man kan ju tro att man skulle bli smidig som sjutton av all denna träning men sanningen är att jag rör mej mer som en 90-årig dam med dålig höft nu än jag någonsin gjort.

Jag har konstant, verkligen KONSTANT träningsvärk. Att springa och träna styrka går bra men när jag suttit stilla en längre stund får jag liksom mödosamt knaka mej upp försiktigt. Sen stolpar jag iväg på stela ben innan jag så att säja, hittat rytmen.

Jag är ju inte dummare än att fattar vad det beror på. Dels väger jag inte fjäder direkt och dels lägger jag på en sträcka så fort föregående går bra. Egentligen borde jag nöta samma ett längre tag så kroppen får tid på sej att fatta och inte sätts på nya utmaningar hela tiden. Men det är ju så svårt och tråååååkigt. Dessutom har jag svårt att låta bli att springa för ofta. Helst varje dag men inser att det inte är hållbart.

Fast jag känner ju att smärtan inte är farlig, att det bara är träningsvärk. Ond smärta känner man ju liksom igen, det känns sjukt på ett annat sätt. Men ja, det skulle ju vara kul att någon gång känna sej lite smidig. Tänker att det kommer när kroppen vant sej och jag är lite mer stabil i mitt löpande.

Eller förresten! Någon som är mer rutinerad än jag: Är detta helt onormalt?Är jag liksom som ett rostigt gångjärn i kroppen?