Jag har ju verkligen fallit handlöst för löpningen. Jag älskar det så himla mycket!
Men det har ju sina baksidor: Skador.
Jag har verkligen försökt att ta det så himla lugnt, trappa upp sakta, inte springa för fort. Jag är ju faktiskt fortfarande bara uppe i 4 km fast jag känner att jag “flåsmässigt” klarar att springa längre.
Det som hindrar mej är smärta i vänster smalben. Vad som verkar vara benhinneinflamation enligt internet.
Jag hade ont i höger smalben när jag började springa men sprang mej liksom “igenom det” men den här smärtan i vänster ger inte med sej. Det känns ok när jag springer men efteråt kan det nästan bli så att jag haltar.
Jag kan ju inte ha det så, så nu har jag bestämt mej för att ge det en veckas vila (eller tills det känns ok igen). Det är bäst så. För tänk om, tänk om det skulle vara någon form av stressfraktur och benet liksom bara snäpper av som en kvist och jag får springa hem på en blodig benstump (eh..dramatiska hypokondrikern dyker upp här)? Nu tror jag inte det men det är rätt dumt att utmana ödet.
Men jäklar vad jag blir osams med min kropp när det blir så här! För jag vill, vill, vill! Och så blir jag arg på mej själv för att jag liksom inte pallar 4 ynka km utan att gå sönder. Väldigt dumt att tänka så. Kroppen pallar ju liksom det den pallar. Inget att göra åt och tids nog klarar den mer.
Men vid såna här tillfällen blir det så himla svårt att inte hålla på att jämföra sej. Sneglar på andra som också just börjat springa och bränner iväg 5 km på en gång på lätta ben. Eller nä, så kanske det inte är. Men ni fattar.
Sen är det ju så att jag alltid, alltid springer på asfalt. Inte helt bra, jag vet men det finns inga små grusvägar i närheten och om sanningen ska fram så tycker jag att det är lite småläskigt att ge mej ut i skogen själv, i elljusspåret.
Men nu: Vila! (tråååååkigt men förnuftigt och vuxet)